eee

Juryns motivering: Cecilia Lorsell har med ett smittande engagemang, ett lekfullt förhållningssätt och ett stort hockeykunnande skapat ett framgångsrikt lag i en idrott där kvinnor av tradition sällan tar sig plats. Cecilia Lorsell är Årets Kvinnliga Ledare 2007.

Cecilia Lorsell är 27 år gammal och bor på Lidingö utanför Stockholm. Hon kommer från en riktig hockeyfamilj. Hennes pappa både spelade och tränade ishockey, hennes syster Angelica spelar i damkronorna och hennes sambo är ishockeytränare. Själv började Cecilia på ishockeyskola redan i femårsåldern. Hockeyn har alltid varit en stor del av hennes liv. Vid sidan av ishockeyn driver hon företaget Perfact som jobbar med personalfrågor.

Idag är Cecilia Lorsell tränare för Stocksunds -96:or som är ett av regionens bästa lag i sin årskull. Tidigare var hon tränare för AIKs flicklag som hon hade under fem säsonger och hon har även hunnit med att leda teknikkurser för Stockholms ishockeyförbund. 

Cecilia berättar att hon började som tränare på ishockeyskolan på Lidingö när hon var femton år.

– Jag hängde alltid i ishallen. På söndagarna var det ishockeyskola mellan 08.00-13.00 och det var där det började, det blev naturligt att jag intresserade mig för ledarrollen.

Hennes första egna lag var AIK:s flicklag. När hon började fanns det sju flickor i laget och det saknades en ordentlig organisation. När hon lämnade laget fem år senare bestod truppen av 32 spelare varav två har gått vidare till landslagsspel.

Hur gick det till?

– Jag ringde runt och raggade nya spelare och bjöd in tjejer att komma ner och prova på. Jag tittar mycket på hockey och när jag såg någon tjej spela med pojklag erbjöd jag dem att vara med och köra med oss också, som ett komplement. 

Det är ju inte så vanligt för en tjej att träna killar, speciellt inte i ishockey. Varför tror du att du har lyckats med det så bra?

– Det är ju lite ovanligt, för vanligtvis brukar det ju vara någon pappa som tränar laget. Jag tror att jag får en annorlunda dialog med spelarna, lite mer personlig. Men annars är det nog ingen större skillnad. 

Cecilia trivs med killarna i laget och Stocksunds 96:or har nått stora framgångar. Men i takt med det kommer också kraven. Laget tränar fem till sex dagar i veckan och föräldrarnas engagemang är inte enbart positivt.

– Vissa föräldrar har svårt med distansen till sina barn och deras idrottsutövande, det är trist för det går alltid ut över barnen tillslut, på något sätt. 

Är det någon skillnad mellan att träna killar och att träna tjejer?

– När jag tränade AIK:s flickor trodde jag inte att det var någon skillnad men då hade jag inte tränat ett pojklag under lika lång tid innan. Men ju längre tiden går med killarna jag tränar nu så måste jag nog säga att jag har ändrat mig, det är en stor skillnad. När jag tränade tjejerna hade jag en kärntrupp på 5-6 tjejer som alltid var där och som ville bli bäst. Nu har jag nästan tjugo killar med samma engagemang och drömmar som är extremt träningsvilliga och det är ju förstås roligare.

Inställningen till träningen skiljer så åt, säger Cecilia.

– Killarna går ut och kör, de gör vad man säger åt dem. Tjejerna vill förstå varför man gör det och man måste lägga mycket energi på att förklara saker och ting. Men min ledarstil är densamma, oavsett om jag tränar tjejer eller killar och jag ställer precis samma krav, det är det viktigaste. 

Cecilia uppskattas för sitt lekfulla sätt att leda träningarna med laget och hon säger själv att det är glädjen till hockeyn som driver och ger henne kraft.

– Ska man bli en bra ishockeyspelare måste man orka träna mycket. Därför är det viktigt att träningen är rolig. Jag låter spelarna vara med och bestämma, hur mycket vi ska köra, hur känns kroppen och skallen, vad är extra roligt etc. Jag är nog också ganska bra på att läsa av spelarna och se hur de mår och vad de behöver för tillfället. 

Efter jul var vi inne i en ganska intensiv period med mycket träningar och viktiga matcher. 

– Jag kände att vi behövde bryta mönstret så jag och killarna bestämde oss för att göra olika aktiviteter. Vi har provat på vattengympa, rullstolsbasket och vattenpolo. Då byter jag om och är bara en i gruppen och låter någon annan vara ledare.

Cecilia är noga med att spelarna i laget ska ta hand om varandra och lära sig att ta ansvar, till exempel genom att vara noga med att passa tider, ta hand om sin utrustning och packa sina egna saker. 

– Jag tror på dem och låter dem ta eget ansvar, då växer de som individer och utvecklas. Det är viktigt att man som ledare inte bara lär dem saker som är ishockeyrelaterade, det är viktigt att killarna lär sig ta ansvar och passa tider, samarbeta och anpassa sig till varandra, det har dem nytta av hela livet. 

Hur framför du negativ kritik?

– Ros, ris och ros. Jag börjar med att säga något bra sen säger jag exakt som det är, på ett tydligt sätt. Sen avslutar jag positivt och ger råd om vad spelaren ska tänka på i fortsättningen.

– Det är viktigt med mycket beröm och positiv feedback men samtidigt måste man få reda på vad man ska förbättra. Det kan vara hårt ibland men det är det enda som gäller, spelarna lär sig att hantera det. Jag tror också att man litar på det tränaren säger då, får man alltid beröm tar man inte till sig det tillslut. Som spelare blev jag bara irriterad om min tränare sa att jag gjort ett bra byte fast jag visste och kände att det inte var så.

Hur tycker du att du har utvecklats som ledare under dessa år?

– Jag har lärt mig jättemycket och har framförallt blivit mer lyhörd för vad spelarna tycker och känner. Jag har fått en förståelse för hur barn fungerar och hur man löser situationer på bästa sätt. Ibland gäller det att möta barnen på deras nivå. 

Cecilia ger ett exempel på detta.

- Vi vann en magnum flaska med Pommac i en turnering, killarna ville spruta det i omklädningsrummet och jag sa att det var helt okej, bara de svabbade golv och väggar efteråt...

Vad har du får råd till andra tjejer som vill bli- eller redan är tränare? 

– Älska det ni gör! Tro på er själva. Det handlar om att finna en trygghet i det man gör. Då spelar det ingen roll vad andra tycker. Jag vill gärna förmedla energin och glädjen! Det är enormt vad man får tillbaka!

Vi tackar Cecilia Lorsell för intervjun och gratulerar henne till Det Svenska Idrottsledarpriset 2007